tisdag, december 15, 2009

Sverige hjälper till mot somalisk jihadism

Två svenska insatser för Somalia förtjänar att lyftas fram. För det första vill jag skicka stort beröm till den gamle journalisten Per Brinkemo, som nu jobbar för en somalisk förening i Malmö, och i sin blogg lyfter fram alla de exilsomalier som inte är extremister eller islamister. Exempelvis gästbloggar Yassin Mahin Mallin från Katrineholm, och varnar för jihadismen inom den egna minoriteten.

Jag kände en gång en man – imamen Fuad Mohamed Khalaf. Han bodde i många år i Rinkeby och hade svenskt medborgarskap. Jag kände honom som en trevlig, fotbollsälskande man, klok och förståndig.

Han bor inte längre i Sverige. Han finns i Somalia och går under namnet – Fuad Shangole. Han är en av de högsta ledarna av Al-Shabaab, terrororganisationen.

Klicka på länken. Den tredje bilden på mannen vid mikrofonen är Fuad. Bilden är på när han dömer fyra män (Bild 1) som påstås vara tjuvar, till att få sina händer avhuggna.

Jag önskade jag kunde säga att Fuad var ett undantag. Det kan jag inte. Somalier i Sverige och andra länder rekryteras till att strida i Somalia för terrorgruppen Al-Shabaab. Nu senast fick vi höra om den danske medborgaren som sprängde sig själv, tre ministrar och unga blivande läkare till döds.

Många i den Somaliska diasporan både i Amerika och i Europa, vare sig de är politiskt engagerade eller inte, känner av kriget i Somalia, mer eller mindre. Många direkt och påtagligt. Unga somaliska studenter och lärare rekryteras som självmordsbombare av extremistorganisationer. Det sker hela tiden.

I många familjer har man förlorat sina söner och bröder. Den utbildade delen av manliga somalier hotar att minska radikalt och befolkningen i värdländerna få en bild av somalier som ett folk att vara rädda för och som man vill ta avstånd ifrån.

De sociala strukturerna bland somalier i Europa och Amerika måste därför ändras för att bli en kraft till positiv ändring i både Somalia och i våra nya värdländer.

Den somaliska diasporans gemensamma politiska mål är att få en effektiv regering i Somalia. Men det är det enda man har gemensamt.

Resten består av till motsättningar gjorda olikheter band politiskt aktiva på plats i Somalia och som utgör konfliktbasen bland politiskt aktiva i diasporan.

Normalt ses alla Somalier som ”den Somaliska diasporan” som om den var en enhetlig grupp. I själva verket råder det en djup oenighet mellan somalier.

1. Det finns radikala högerextremistisk grupper som försöker införa en radikal islamisk regeringssystem i Somalia där Afghanska talibaner står som modell. De stöder Al-Shabaab-ledda radikala islamistiska milisen i Somalia. Det är den grupp som rekryterar unga somaliska ungdomar från Europa och Nordamerika och Somalia för att bli självmordsbombare i Somalia. Den verksamheten har stark koppling till arabiska extremistiska organisationer och Al-Qaida.

2. En visserligen mindre extrem och liten grupp är Hisbi-Islam-fraktionen som leds av Sh. Hassan D Aweyz. De använder islam för att nå sina politiska mål att försöka införa ett islamiskt demokratistyrsystem i Somalia som liknar styret i Iran. Detta strider allmänt mot decentraliseringen & Systems federalization.

3. Den moderata gruppen bland diasporan är en stor grupp som söker uppnå en sekulariserad regering baserad på flerpartisystem efter västerländsk modell. Den består av somaliska intellektuella, affärsmän, studerande ungdomar och moderata religiösa ledare (ahlu-Sunna) som finns inne i Somalia och utomlands i Europa och Nord-Amerika. Men de saknar stark förankring i Somalia på grund av dåligt nätverk, bristande kommunikation och internationellt stöd.

Extremisternas organisation är dessvärre välorganiserat och kapitalstarkt och har kontrollen över merparten av undervisning, humanitära insatser och bankväsendet i Somalia samt ger fortlöpande ekonomiskt stöd åt den politiska extremismen i landet för att uppnå sina mål.

Moderata somalier får tyvärr inte det stöd och den uppackning som vi behöver. Vi har helt enkelt inte organiserat oss lika bra som extremisterna.
Brinkemobloggen har fler tänkvärda och välformulerade inlägg, som både ger bakgrund och – trots allt – hopp.

Efter några års surfande på somaliska sajter kan jag inte annat än jubla över initiativet. Svensksomalierna behöver verkligen ett vettigt fönster mot Sverige. Frågan är varför det dröjt så länge. Kanske har det att göra med att somalierna har en i främsta hand muntlig tradition. Somalia fick sitt skriftspråk först 1972, och det informationsflöde som går från mun till mun skiljer sig därmed ganska radikalt från det ganska blygsamma textflödet, tyvärr. Mycket snack och lite bloggande, alltså. Men nu har det alltså blivit bättre.

Dagens andra medalj går till biståndsminister Gunilla Carlsson, som avdelar 1,4 miljoner ur biståndsbudgeten till offren för Shabaab. Pressmeddelandet:

Sverige kommer att bidra med 1,4 miljoner kronor för vård av de människor som skadades vid självmordsattentatet i Mogadishu den 3 december 2009.

- Det är med bestörtning jag mottog beskedet om ännu ett terrordåd i Somalia riktat mot civila och regeringsansvariga. Det svenska bidraget är ett uttryck för solidaritet med dem som försöker skapa fred, försoning och utveckling i detta krigshärjade land, säger biståndsminister Gunilla Carlson.

Attentatet skedde vid en examensceremoni för läkarstuderande i Mogadishu som hade samlat hundratals personer. I attentatet miste ett tjugotal människor livet, däribland flera ministrar, journalister, studenter, lärare och andra oskyldiga. Ytterligare ett 50-tal personer skadades, varav omkring 18 så allvarligt att de är i akut behov av vård som inte går att finna i Somalia.
Självmordsbombaren var från Danmark, förresten. Varning för bilderna.