torsdag, april 09, 2009

"Ett Kinder-ägg från helvetet"

Skärtorsdagstexten på SvD:s ledarsida har naturligtvis ägg-tema, och handlar om varför förtroendet för Mona Sahlin är så lågt, trots att hon uppfattas som en god lyssnare med hjärtat på rätta stället.

Förtroende, eller tillit, är på ett individuellt plan övertygelsen om att man kan lita på sin nästa. Det är den mekanism som gör att man kan låta grannen förvara ens extranyckel och som gör att man kan prata fritt med sina kollegor på jobbet. Till sin bästa vän kan man, heter det ju, vända sig i förtroende. Men förtroende handlar inte enbart om goda avsikter. Man hyser bara förtroende för den som kan förväntas att faktiskt agera tillförlitligt.

På ett samhälleligt plan är förtroendet det smörjmedel som gör att de olika beståndsdelarna kan samverka. Förtroendet gör att det unga paret kan ta lån till villaköpet, att fabriken kan beställa komponenter från underleverantören eller att barnfamiljen kan lämna dottern på dagis. Utan förtroende stannar det mellanmänskliga utbytet. Vilka vågar investera i en oförutsägbar framtid?

Det är ingen slump att det politiska begreppet är förtroendevald. Av de valda förväntas såväl goda avsikter som kompetens att agera pålitligt. Ingen vill drabbas av obehagliga överraskningar.

I termer av politiska överraskningar är det rödgröna samarbetet så oförutsägbart något kan bli. Det innehåller inte bara en opålitlig faktor, utan tre. Där finns en otydlig socialdemokrati med kraftlöst ledarskap. Där finns ett tillväxtfientligt miljöalternativ med förkärlek för utpressning. Och där finns ett statssocialistiskt populistparti.

Det rödgröna samarbetet är som ett Kinder-ägg från helvetet. Tre överraskningar i en, som det heter i reklamen.