måndag, februari 02, 2004

The Billionaire

Det är en ny IT-boom på gång. Tecknen var tydliga i helgen.

Jag var på vernissage på lördagseftermiddagen. Javisst, tjejer, ni kan inte ana vilken fin kille jag är. Konst och rödvin är bara förnamnet.

Peppe Engberg, före detta chef på Resumé, Vision, Finans Vision, och alla tidningar man kan tänka sig, är inte bara krönikör i Dagens PS. Han målar också.

Och eftersom jag är en hängiven läsare av Peppes dagsnoteringar gick jag på utställningen på Galleri Tersaeus på hornsgatspuckeln. Jag kom dit klockan två, det vill säga två timmar efter att vernissagen börjat. Jag tog ett glas rött och tittade mig omkring.

Det var sprängfyllt med folk. Halva galleriet var fyllt av medie-elit. Många gamla omvända SKP:are, säkert vänner sedan Peppes tid på Gnistan. Men även mer moderna ansikten.

Peppe Engberg har en bra affärsidé med sin konst. Han målar mediekändisar som han umgås med på Sturehof. Och de där kändisarna blir naturligtvis smickrade och köper tavlorna. Smart. När jag kom till galleriet var lugnt 80 procent av bilderna sålda. IT-boom på nytt, kändes det som.

Han målar rätt frejdigt. Starka, men varma färger, som ser bra ut på väggen. Han är förtjust i att använda cigarrlådor och spritetiketter i kompositionerna. Hans bilder funkar som heminredning, och som samtalsämnen till fördrinken, skulle jag nog sammanfatta. Inget fel i det.

Bilderna blir bättre när man får läsa anekdoterna om deras tillkomst. Peppe Engberg har berättat åtskilliga gånger i sina dagsnoteringar om att han arbetat hårt på att få utställningen färdig. Internet-hajp. It-boom på nytt. Men det är rara små berättelser.

Nåväl.

En tavla är intressantare än alla andra tavlor tillsammans. Bilden av Jan Stenbeck. Miljardären, heter tavlan. Den kanske inte utgör något starkt porträtt, men den har en annan kvalitet. Jag kommer till den snart.

I alla tider har konstnärer slickat maktens arschlen. Furstarna har beställt tavlor, och konstnärerna har målat. Man måste ju överleva. Bacon på bordet, liksom. Många inbillar sig att en statlig kulturpolitik förändrat denna eviga sanning och att vi i Sverige alltså har fria konstnärer. Men så är det inte, naturligtvis. Gå runt och spana lite i offentliga miljöer så syns det gamla mönstret. I varenda gathörn står ett monument som hyllar arbetarrörelsen. I varje kommunalhus hänger en stor olja som illustrerar arbetets söner. Konstnärerna slickar maktens arschlen, helt enkelt. Även i Sverige.

Och det är det som gör bilden av Stenbeck så intressant. Räck upp handen, alla ni som sett några porträtt av Jan Stenbeck tidigare! Inte det? Nähä. Tänkte väl det.

Peppe Engberg blir alltså först med att tolka det nya Sveriges maktstruktur. Och det är ju i sig ganska talande. Jag är inte säker på att han tänkte på det, dock. Men det kvittar. Konst ska få betraktaren att tänka, inte konstnären.

Det finns en söt anekdot om Stenbecktavlan också. Peppe Engberg skriver:

Vi är i Rom. Jan är på dåligt humör. Han just nobbat att äta lunch med Peres. Vi tar en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var som bekant en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drog han blickarna till sig.

Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att inte minst kvinnorna först tittar på mig, sedan på Jan Stenbeck, därefter åter på mig, den lilla killen.

Det är Jan som får slanten att trilla ner. Vid en uteservering ser vi en ovanligt snygg italienska. Vi ser på henne och ler. Hon ser på oss och ler mot mig. Jag hör honom muttra bakom mig:

"Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att jag är killen som har stålarna."


Så mycket för makt.

Summary in english:
A portrait of the legendary entrepreneur Jan Stenbeck can be seen at Galleri Tersaeus in Stockholm. Peppe Engberg, more known as a journalist, is the artist behind the painting.